...jag förstår inte detta...

Jag äter som en häst, efter måltid är jag ordentligt mätt. 1 timme senare är jag vrålhungrig.

Vägde mig idag och sen i april har jag gått ner 10 kg och minskat mitt midjemått med 11 cm.

Visserligen ganska trevligt, men detta verkar inte riktigt normalt..

Jag äter samma kost som alltid, men större mängder, jag tränar inte, jag försöker inte gå ner i vikt, men ändå denna skillnad..

Tycker det är lite konstigt...

Finns visst fördelar med en bråkig mage, men vad beror det på....??

...jag blir lite upprörd över hur anhöriga kan blunda för tydliga saker.

Som tex att deras mamma är dement.

Det finns en kvinna i Gnesta som blir mer och mer förvirrad..

Här är en kvinna som bor 200 meter från affären, på samma gata men hittar hon hem..? Nej, det gör hon inte.

Han klarar inte av att betala sina räkningar, för hon vet inte hur man fyller i bankgiroblanketten så hon får ist påminnelser.

Hon kan stå mitt i "centrum" och fråga "Var är jag någonstans"

Jag har en längre tid misstänkt Alzheiners sjukdom.

Så nu fick jag nog, jag ringde till vårdcentralen i Gnesta och bad om kontakt med en demenssköterska. Blev uppringd nyss och jag förklarade hela situationen om denna kvinna.

Men tyvärr så blir det svårt att göra något utan att kvinnan eller hennes anhöriga gör något. Men hon skulle diskutera detta med kollegorna och se vad de kan göra, försöka få kontakt med döttrarna.

Sen kommer vi till problemet som är vanligt hos anhöriga och det är förnekelse. Tyvärr.. De förnekar att mamma är sjuk, de kan sträcka sig till att erkänna att hon är lite glömsk, men sjuk? Nej, aldrig!

Jag blir så illa berörd av detta, som pågått så länge utan att någon gör något.

Hoppas nu att något händer, är det Alzheimers så kan man ju ge bromsmediciner och då behöver det inte bli värre än det är nu.

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något

Fick i uppgift att läsa en bok i skolan om vård i livets slut.

Fick tips om 2 böcker men de var om en gammal människa och de var skrivna på ett tråkigt sätt. Så jag tänkte att jag kan läsa om palliativ vård om ett barn.. Så jag läste "Flickan med de röda skorna"

Det var nog det värsta jag varit med om, vet inte när jag grät så mycket sist.. Trodde knappt att man kunde gråta så mycket..

Den handlade om lilla Hannah som en månad innan sin 3-års dag får beskedet cancer. Hennes bror som då var 5 år ställde massor av frågor och pratade med Hannah på ett sätt som var väldigt gripande.

En konstig sak med Hannah var också att hon verkade... inte synsk kanske, men åt det hållet.. Hon visste att hon inte skulle fylla 4 och det var massa sånt.

Hon hade även ett favorithus som de brukade åka förbi, ett rosa med mörkrosa knutar.

Något år efter Hannahs död så får familjen en liten flicka och när hon är ca 3 år så åker de förbi detta hus varpå lilla tjejen säger halvt hysteriskt att "Titta mamma, där är ju det huset.. det som jag och Hannah lekte i innan jag föddes"

En Väldigt bra, men gripande bok..